Hej människor, givetvis funderar ni om Flame har gått och blivit hippie som skriver en så konstigt och poetisk rubrik. nej det har jag faktiskt inte blivit, men jag måste nog också hålla med om att det var en konstig rubrik. Men jag har så svårt för att komma på rubriker xD Antingen så blire klockslag eller låttitlar som blir rubriker här på den här underliga bloggen som tillhör en man vars namn är flame... eller ja Christoffer Andersson för att vara exakt, men alltså Christoffer är ett så konstigt och mobbat namn på nå vis, så Flame låter bättre :)

oj va jag e flummig xD... aja men till saken nu... Jag älskar verkligen att skratta och försöker att vara glad så mycket som möjligt, men de är klart att de händer att man blir sur och grinig ibland, men de är ju bara naturligt ^^

Igår så såg jag en så sjukt rolig grej på Youtube som jag skrattade åt i ett bra tag! Det är nästan så ni måste se den! Helt sjukt kul! De är just en scen som jag skrattar så grymt åt... de är från 02.30 - 02.40 ... jag kan bara inte sluta skratta!! Kolla själva!

Hehe hoppas att ni fick skratta ni också!! 

Ha en underbar kväll :)

//Flame

Mycket tråkig dag idag. lika tråkigt inlägg

hejdå

//Flame

Det är dags för Flame att bli lite seriös och få skriva av sig lite! Tänkte berätta om en händelse i mitt liv som fick mig att bli den jag är idag! Tidigare så har jag varit en ganska instängd, tyst och tråkig person, men den här dagen vände det hela.

23 Maj 2009

Jag och en grupp mänskor skulle avsluta dagens påhitt med hjälp av en slags festival för musik-intresserade mänskor, det var ganska många mänskor. Musik kom från olika håll, jag trivdes där direkt! Som ett barn på nytt sprang jag runt och utforskade vad som fanns på platsen. Ja det fanns mycket där som jag var intresserad av, men det var en sak jag fastnade speciellt för! Det var en ganska stor lokal med en scen och en stor läktare med säkert plats för mer än 150 personer.

Scenen var öppen för vem som helst att gå fram och spela. När jag gick in där med några kompisar så var det ett ganska hyfsat band som spelade några bra låtar. Jag tog mig en plats och satt mig ner och lyssnade på dem. Jag kunde förstås inte undgå att få tankar om att vara uppe på scenen där själv och spela, men såklart så var jag alldeles för blyg för att våga göra något sådant!

Efter 3, 4 låtar så gick trummisen ner ifrån scenen. Bandet började fråga om någon frivillig kunde hoppa in och spela trummor! Nu började jag fundera, ska jag göra det eller inte?... Jag lämnade den tanken på hyllan medan bandet spelade en till låt utan trummis. När låten började lida mot sitt slut så hade ganska många mänskor flyttat på sig och salongen var nästan helt tom! När låten var slut så hade jag beslutat mig för att låta mina vänner avgöra frågan om jag ska göra de eller inte. Självfallet sa de att jag skulle göra det.

Nu kände jag även ett visst krav för att göra det, nu var jag så illa tvungen att göra det hur jobbigt det än var. Jag reste mig upp, gick ner mot scenen och frågade om dom i bandet kände till "Smells like teen spirit - Nirvana" och visst gjorde de det! så nu hoppade jag upp på scenen, en kille kom in med två trumm-pinnar, och redan där så kändes det som att jag var känd på nå vis!

Introt startade, jag började spela... allt kändes så rätt! Mitt inne i låten så strömmar det in folk, hela salongen var fylld, man vart lite mer nervös, självklart, men min självkänsla hade blivit mycket bättre, så jag kunde klara pressen! Vi avslutade låten, och alla applåderade.

Från och med då kändes det som om jag vart accepterad för den jag är! Alla slag och alla kommentarer jag fått tagit emot i min historia glömdes bort just vid det tillfället. Allt kändes perfekt, bandet vände sig mot mig och sa att det blir en till låt. EN låt som jag inte ens vet hur den går, fortfarande xD Dom började spela och jag hängde på, och det kändes rätt. När jag gick av scenen den kvällen så var jag en annan mänska.

Ja om ni har orka läst såhär långt så orkar ni läsa de här också xD Nej men tro det eller ej, den lilla saken förändrade mitt liv. Om inte de där hade hänt så vet jag inte hur jag hade varit idag. Förut så pratade jag inte med någon, jag hade en helt värdelös självkänsla, inga kompisar... ja listan är lång. Idag är jag nöjd med mig själv som jag är, och jag har en massa underbara och fantastiska vänner, som finns där när man behöver dem. 

Nu förstår jag att ni tänker att den där larviga händelsen kan inte påverka någons liv, ni kanske har rätt! Men på något konstigt vis så känns det som att jag ändå vart en helt annan mänska den dagen. Ni får tycka som ni vill :)

Nu ska inte jag skriva så mycket mer, och nästa inlägg blir då garanterat inte så här långt, men ni måste medge att de kan va gött å skriva av sig lite ibland!

Hade bra alla Lirare ;)

//Flame